This is me
Jag har valt att starta en anonym blogg där jag skriver om saker i mitt liv som jag aldrig skulle ha skrivit ut i min vanliga blogg. Saker som mina innersta tankar och känslor, saker som ingen vet, det som jag helt enkelt inte har mod till att säga. Inte alltid iallafall.
Jag är inte så mycket av en talare. Inte när det kommer till känslor iallafall. Jag kan säga till min pojkvän att jag älskar honom osv. men jag kan ha svårt ibland att säga vad det är som jag mår dåligt av.. det som jag känner på ett annat sätt. Jag vet att det är ett stort problem, men jag kan säga att jag jobbar på det. Jag har blivit mycket bättre. För några månader sedan innan jag och min pojkvän var tillsammans så kunde jag inte säga vad jag kände för honom. Han såg mig som ett enda frågeteckan, vilket jag verkligen förstår. Men han hjälpte mig. Jag lovade att jobba på att säga vad jag känner för jag ville ju bara att det skulle funka mellan oss, jag älskar honom.
Nu jobbar jag på att berätta vad det är som tynger mig. När han frågar mig säger jag alltid att det inte är något eller att jag inte är ledsen fast jag är det. Jag vet att jag inte kan lura honom. Han ser och märker tydligt när det är något. Nu har han börjat kalla mig för en "bitterfitta", haha. Se hur det kan gå. Bara för jag inte säger så tycker han att jag är sur hela tiden. Jag ska jobba på det. Senast i natt var jag ledsen över något han sa, inte någon big deal direkt. Men han märkte förmodligen att mitt tonläge förrändrades och han frågade vad det var och varför jag var sur. Jag svarade bara; Jag är inte sur.. och då höjde jag tonläget för att försöka låta bra. Men jag vet vad jag helst av allt ville berätta.
Att det ska vara så svårt? Jag har alltid varit lite av en "ja-sägare". Folk frågar mig om jag kan göra saker som jag kanske inte vill men jag har inte hjärta att göra någon ledsen så jag säger ja. Visst, det här gäller inte allt och jag har även blivit bättre på att säga "nej" under den senaste tiden. Det är tackvare mina föräldrar som alltid sagt; "Du är alldeles för snäll! Du måste följa ditt hjärta och göra som du själv känner och inte låta andra använda dig och "trampa ner på dig". För de kommer att märka att de kan använda dig och du måste få mer skinn på näsan och säga ifrån. "
Både pappa och mamma har sagt det, i flera år nu. Även mina låtsas föräldrar har sagt det. Det har hjälpt. Men det är svårt när jag träffar nya människor.
Hörni, det här är mitt första inlägg. Ni har fått en liten kort insyn i mitt liv och vilken person jag är. Inte helt kanske. Jag är glad. Ler för det mesta även när jag är ledsen. Det värsta jag vet är att såra andra människor.
Jag tror att skrivandet kanske kan hjälpa mig med alla mina problem. Ett bra sätt att lätta mitt hjärta skulle jag säga.
Jag är inte så mycket av en talare. Inte när det kommer till känslor iallafall. Jag kan säga till min pojkvän att jag älskar honom osv. men jag kan ha svårt ibland att säga vad det är som jag mår dåligt av.. det som jag känner på ett annat sätt. Jag vet att det är ett stort problem, men jag kan säga att jag jobbar på det. Jag har blivit mycket bättre. För några månader sedan innan jag och min pojkvän var tillsammans så kunde jag inte säga vad jag kände för honom. Han såg mig som ett enda frågeteckan, vilket jag verkligen förstår. Men han hjälpte mig. Jag lovade att jobba på att säga vad jag känner för jag ville ju bara att det skulle funka mellan oss, jag älskar honom.
Nu jobbar jag på att berätta vad det är som tynger mig. När han frågar mig säger jag alltid att det inte är något eller att jag inte är ledsen fast jag är det. Jag vet att jag inte kan lura honom. Han ser och märker tydligt när det är något. Nu har han börjat kalla mig för en "bitterfitta", haha. Se hur det kan gå. Bara för jag inte säger så tycker han att jag är sur hela tiden. Jag ska jobba på det. Senast i natt var jag ledsen över något han sa, inte någon big deal direkt. Men han märkte förmodligen att mitt tonläge förrändrades och han frågade vad det var och varför jag var sur. Jag svarade bara; Jag är inte sur.. och då höjde jag tonläget för att försöka låta bra. Men jag vet vad jag helst av allt ville berätta.
Att det ska vara så svårt? Jag har alltid varit lite av en "ja-sägare". Folk frågar mig om jag kan göra saker som jag kanske inte vill men jag har inte hjärta att göra någon ledsen så jag säger ja. Visst, det här gäller inte allt och jag har även blivit bättre på att säga "nej" under den senaste tiden. Det är tackvare mina föräldrar som alltid sagt; "Du är alldeles för snäll! Du måste följa ditt hjärta och göra som du själv känner och inte låta andra använda dig och "trampa ner på dig". För de kommer att märka att de kan använda dig och du måste få mer skinn på näsan och säga ifrån. "
Både pappa och mamma har sagt det, i flera år nu. Även mina låtsas föräldrar har sagt det. Det har hjälpt. Men det är svårt när jag träffar nya människor.
Hörni, det här är mitt första inlägg. Ni har fått en liten kort insyn i mitt liv och vilken person jag är. Inte helt kanske. Jag är glad. Ler för det mesta även när jag är ledsen. Det värsta jag vet är att såra andra människor.
Jag tror att skrivandet kanske kan hjälpa mig med alla mina problem. Ett bra sätt att lätta mitt hjärta skulle jag säga.
