myconfessions

Jag håller på att bryta ihop. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara gråter och gråter. Det här med förhållande tär på mig. Är det meningen att det känns så här jobbigt.
Saken är den att jag är så otroligt rädd. Helt sjukt. Jag har aldrig känt så här sjukt mycket för en person tidigare och jag är så rädd för att få mitt hjärta krossat. Det kommer jag aldrig överleva. Det är just därför jag är så rädd.

Hello. var ett tag sen nu, förmodligen eftersom allt har varit bra. För det mesta i alla fall och annars har jag haft fullt upp.
Men nu sitter jag här hemma med inte så mycket att göra och förvirrande tankar sprudlar i huvudet. Min pojkvän frågar mig ständigt om jag träffat någon annan eller fått känslor för någon annan. Det är en aning jobbigt. Jag älskar honom mer än allt annat och det finns ingen annan för mig. Jag berättar det för honom men på något sätt gåt det inte in. Så nu börjar jag tänka... Kanske är det han som tappat känslor för míg? kanske är det han som fått känslor för någon annan ? Men har inte hjärta kanske att säga det utan vill helst att jag ska ha det så så blir det ionte jobbigt för honom. Kanske lite långsökt... men ibland börjar man bara undra och tänka. Kanske är han bara osäker och frågar mig bara för att det känns bra för honom.. Jag vet inte, men det är lite jobbigt.
Så idag frågade jag honom. Känner att vi pratar om allt med varandra så om det är något som ligger och tränger i ens huvud så är det lika bra att lösa det. Först frågade jag ett enkelt har du tappat känslor för mig? Jag fick inget svar. Så jag skickade ett sms och skrev jag vet inte om du undviker frågan eller vad det är men har du tappat känslor för mig? Så säger han bara vilken fråga. Jag svarar den jag precis ställde. Så sa han aha, märkte inte att du fråga det.
Fortfarande inget svar.... Jag är verkligen inte sur eller något. Har bara en fråga jag vill ha besvarad. Och om han har tappat känslor så är det väl så.. Man kan inte tvinga någon att älska än. Jag vet att han är allt för mig men jag kan ju itnte vara med någon som inte älskar mig. Det är inte rätt för mig eller honom.
Nu ber jag honom om ett svar, snälla svara bara på min fråga! Jag älskar dig mer än allt annat men nu när jag ligger här och tänker har jag kommit fram till att det kanske är du som tappat känslor för mig eller så är det inte så, snälla svara bara så jag kan sluta tänka såhär.
någon timme har gått och jag har inte fått svar.
Det känns som det lutar mot ett ja... jag kommer seriöst inte klara mig utan den här killen.

Jag har börjat inse mer och mer att vi människor prioriterar olika saker här i livet. Jag kanske prioriterar helt fel person först i mitt liv. Det är min pojkvän. Men jag vet att han tar allt innan mig. Det mesta i alla fall. Hans vänner kommer alltid först och det kanske är det bästa man kan göra. För så som jag gör är helt fel. Det blir bara att jag blir sårad om och om igen. Jag hatar det. I måndags skulle jag vara med honom på kvällen. Vid 7 ringer han och säger att han blir kvar hos sin polare och krökar i stället.Visst jag blir lite sur men säger okej men vi gör något i morgon då. Han säger självklart. Tisdagen då, han smsar mig på morgonen och frågar om det är okej att vi drar hem till honom och ser på tv efter skolan och bara myser, myser betydde tydligen för honom sova. Och självklart uppfattade jag det som att jag skulle få vara med min kille som jag älskar en hel dag men nej, för honom betydde det några timmar på dagen för på kvällen ska han supa och lana med sina kompisar. Jag blir åter igen ledsen men vad ska jag göra, jag hatar och vara den jobbiga flickvännen och tvinga honom vara med mig. Det är ju ändå ingen idé om det känns som att han inte vill vara med mig och hellre vill vara med sina vänner. Menmen jag åkte hem och han fick vara med sina polare. Imorgon åker jag till Norrland en vecka och då bestämde vi oss för att träffas ikväll och ha lite lilla julafton och så. Nyss skickade jag iväg ett sms och frågade när jag skulle komma.. Han ringer upp och säger att han helt hade glömt bort det och lovat sina kompisar att dom ska se hockey och sen dra på en fest. Jag bröt ihop måste jag erkänna. Han är killen som jag är helt förälskad i och skulle göra allt för. Jag kommer till och med föra dansen som var mitt altt förut. Det känns helt ärligt som om han bara skiter i mig. Helt totalt ibland. Jag älskar honom men hur ska jag kunna vara tillsammans med någon som inte visar hur mycket han älskar mig som han säger. För det göra han, får ofta sms om hur mycket han älskar mig och han säger det ofta. Men varför känns det som han inte vill vara med mig då?
Jag kanske bara inbillar mig för att mina närmaste vänner har killar dom är med hela tiden. Och jag antar att dom är som mig eftersom jag hade kunnat vara med honom hela tiden. Men helt seriöst, han har aldrig sagt (nykter) att han vill att jag ska komma till honom, ALDRIG har han ringt en dag eller eftermiddag och bara; älskling kan du inte komma hit :)
Nej jag måste alltid prata med han innan och ´bestämma att vi ska ses någon dag. Det gör ont hörni. Jag kanske överreagerar, inte vet jag . Men jag blir ledsen, väldigt ledsen. Och jag kan inte prata med honom om det för då blir han bara sur och tar upp något annat. Jag vet itne hur länge jag kommer klara det här om det inte löser sig. Jag önskar att det va som i början när vi träffades när han hela tiden tjatade på att han ville ses.. Jag saknar att han ska vilja vara med mig.

Jag har valt att starta en anonym blogg där jag skriver om saker i mitt liv som jag aldrig skulle ha skrivit ut i min vanliga blogg. Saker som mina innersta tankar och känslor, saker som ingen vet, det som jag helt enkelt inte har mod till att säga. Inte alltid iallafall.
Jag är inte så mycket av en talare. Inte när det kommer till känslor iallafall. Jag kan säga till min pojkvän att jag älskar honom osv. men jag kan ha svårt ibland att säga vad det är som jag mår dåligt av.. det som jag känner på ett annat sätt. Jag vet att det är ett stort problem, men jag kan säga att jag jobbar på det. Jag har blivit mycket bättre. För några månader sedan innan jag och min pojkvän var tillsammans så kunde jag inte säga vad jag kände för honom. Han såg mig som ett enda frågeteckan, vilket jag verkligen förstår. Men han hjälpte mig. Jag lovade att jobba på att säga vad jag känner för jag ville ju bara att det skulle funka mellan oss, jag älskar honom.
Nu jobbar jag på att berätta vad det är som tynger mig. När han frågar mig säger jag alltid att det inte är något eller att jag inte är ledsen fast jag är det. Jag vet att jag inte kan lura honom. Han ser och märker tydligt när det är något. Nu har han börjat kalla mig för en "bitterfitta", haha. Se hur det kan gå. Bara för jag inte säger så tycker han att jag är sur hela tiden. Jag ska jobba på det. Senast i natt  var jag ledsen över något han sa, inte någon big deal direkt. Men han märkte förmodligen att mitt tonläge förrändrades och han frågade vad det var och varför jag var sur. Jag svarade bara; Jag är inte sur.. och då höjde jag tonläget för att försöka låta bra. Men jag vet vad jag helst av allt ville berätta.
Att det ska vara så svårt? Jag har alltid varit lite av en "ja-sägare". Folk frågar mig om jag kan göra saker som jag kanske inte vill men jag har inte hjärta att göra någon ledsen så jag säger ja. Visst, det här gäller inte allt och jag har även blivit bättre på att säga "nej" under den senaste tiden. Det är tackvare mina föräldrar som alltid sagt; "Du är alldeles för snäll! Du måste följa ditt hjärta och göra som du själv känner och inte låta andra använda dig och "trampa ner på dig". För de kommer att märka att de kan använda dig och du måste få mer skinn på näsan och säga ifrån. "
Både pappa och mamma har sagt det, i flera år nu. Även mina låtsas föräldrar har sagt det. Det har hjälpt. Men det är svårt när jag träffar nya människor.

Hörni, det här är mitt första inlägg. Ni har fått en liten kort insyn i mitt liv och vilken person jag är. Inte helt kanske. Jag är glad. Ler för det mesta även när jag är ledsen. Det värsta jag vet är att såra andra människor.
Jag tror att skrivandet kanske kan hjälpa mig med alla mina problem. Ett bra sätt att lätta mitt hjärta skulle jag säga.